Vad som varit extremt klart för alla och envar som kan de mer grundläggande räknesätten är att den politiska tanken att isolera SD har skapat ett SD som nu i skrivande stund är landets andra största parti. Redan på valnatten 2018 stod det klart att SD nu var kungamakare på allvar – SD hade nu nått den storlek att inget av de två regeringsalternativen kunde tillträda OCH samtidigt isolera SD utan att endera sidan frivilligt gav upp. Nu i dag än mer så än på valnatten. Ergo: vi fick en blocköverskridande regering som inte vet vad den vill.

Numera finns det två politiska regeringsalternativ – ett med en regering med stöd av S och ett med en regering med stöd av SD. Det är faktiskt inte svårare än så. Visst kan man låtsas som det finns tre grupper: vänster, höger och liberaler i mitten. Det är en illusion sett till hur det svenska partisystemet fungerar även om det finns en del forskning som visar på att det finns en grov uppdelning av befolkningen i 30% progressiva, 30% öppensinnade (läs liberala) och 30% konservativa.

Men nu talar vi om Sverige och där finns nämligen inget egentligt högerparti i riksdagen krasst sett – det finns bara ett vänsterparti (V), ett moralkonservativt vänsterparti (SD) och sedan en flock vilsna vänsterliberala partier som inte vet vad det ska ta sig till utöver att globalism och multikulturalism är vår tids frälsning.

Vilket är en smula märkligt alltihop. I synnerhet sett till hur den politiska debatten låter.

Låt oss börja fundera lite på detta: SD är ett högerextremt parti.

OK, Så de vill ha ökade klasskillnader? De vill ha platt skatt? De vill begränsa fackens makt? Vill de sänka arbetarnas löner? Vill de minska omfördelningen? Och varför i herrans namn kan då så många LO-medlemmar rösta på dem?

Förmodligen bygger hela resonemanget på att Hitler var höger för han gav sig på Sovjetunionen militärt. Vilket är dumt, riktigt dumt tänkt. För att det är historisk sett väldigt fel. Hitler skapade kanske inte nationalsocialismen, men han formade den till vad den är i den svenska politiken i dag. Det är dock en sak vad Hitler är den politiska debatten i Sverige och vad han verkligen var.  Hitler kunde sin Marx och han förstod att inget kommer ur intet. Låt vara att Min Kamp är ett sammelsurium av trams och dumheter utan stringens och som liksom inte hänger ihop – men det gör ju handen på hjärtat inte vare sig bibeln eller Koranen. Så att den kunde bli en skift att räkna med på 1930-talet ska ju inte förvåna. Den skulle ju inte vara en sund teori som förklarade ett samband eller ett system. Min Kamp skulle bara motivera lite politiska beslut.

Hitler gav sig på Sovjet mer utifrån ekonomiska realiteter än ideologiska. Sovjet hade vad han ville ha – landmassor, skit vilket vilken ideologi den som satt på landmassorna hade. Tysklands arbetare skulle få mark, och det var ryssarna som skulle tillhandahålla den. Vilket i sak inte skiljer vänsterns syn på höginkomsttagarens rätt till sin inkomst. Omfördelning är rättvisa i vänsterns begreppsvärld. Överskatta höginkomsttagare eller sno en annans befolknings land för att ge andras saker till sina utvalda. Samma sak – det är bara en gradskillnad.

Om vill sno någons tillhörigheter så är det enklast om man först gör det korrekt begreppsmässigt – ergo han införde ”untermensch” utan äganderättigheter. Vips så kan man ju både göra det lagligt och få folk att tro på att det är rätt. Så om nu ”untermensch”är den ena sidan på skalan så måste nationen och hembygden vara på den andra vilket förklarar Hitlers vurm för ”heimat”. Eller kanske hans vurm för tyskars ”heimat” var den nu än råkade vara,han var ju Österrikare. Byt ut ordet ”undermensch” mot ”priviligierade”, ”heimat” mot ”den svenska modellen” så är det extremt likt resonemang.

Hur som skapade Hitler det vi idag känner som nationalsocialism. Vilket i namnet nationalsocialism förklarar varför SD nu kan locka till sig LO-medlemmar. Det är ett vänsterparti i det att det är ett arbetarparti som tycker det är okej att omfördela. För ja, det är där SD har sina politiska rötter, tillsammans med kommunister och socialister. De tror att vissa har moralisk rätt att få vad de inte är värda i ett ekonomiskt system. Det kallas ”solidaritet” och betyder att ”jag har rätt till vad som inte är mitt men som jag aldrig skulle ge bort frivilligt till någon annan”.

Hitlers vurm för ”heimat” är även det förklaringen till varför Sveriges mest nazistiska parti långt in på 1970-talet var just centern. För det var där svenska och tyska arbetare kunde enas med Svenska och Tyska bönderna – i vurmen för hembygden, så man kunde sortera ut de där ”untermensch” enkelt … Annie Lööfs lite lätt förvirrade historiebeskrivning om Centerns historia är med andra ord ett rent önsketänkande och en enda lång lögn.

Den kanske inte allt för snabbtänkte arbetaren saknar högre utbildning och har därmed aldrig blivit marinerad i identitetspolitik och att vi kan ha åtta kön eller mer. Då blir det vänster sett till fördelningspolitik, skatter, arbetsrätt och andra fackliga rättigheter för de ”som inte har huvudet till att tänka med”. Men jävligt konservativt sett till det där med identitetspolitik och åtta kön. Notera – konservativt – inte höger.

Sett till globalismens heliga graal ”att alla får det bättre” så är den krasst sett sann: internationaliserar vi ekonomin växer den. Då får människan globalt som ras det bättre – så långt är det sant. Men det innebär inte att alla behåller sin plats på stegen…… Det sker en omfördelning med. Vissa grupper klättrar upp, andra sparkas ner. I det valet – att vi globalt får det bättre – mot att jag får det sämre gentemot andra i samhället omkring mig så ska man nog inte förvänta sig allt för mycken altruism hos den man trampar ner.

För ska en internationaliserad ekonomi på sikt kunna fungera så kommer löner, skatter och omfördelning (läs skattetryck) att harmoniseras förr eller senare. Ekonomiska kriser uppstår när ekonomin inte längre ”stämmer” med vad den skapar och uppstår då en ekonomisk kris som gör att det ekonomiska systemet anpassar sig – valuta, räntor, löner, skatter etc justeras till den nivå som fungerar.

En svensk civilingenjör tjänar rätt lika sett mellan Sverige och Kina. En okvalificerad arbetare tjänar nästan 10 gånger mer i Sverige. Och med lägre lön sjunker skattekraften för en låginkomsttagare (som tjänar mindre än snittet) är statsfinansiellt sett en förlust. Kostnaden i vård, skola och omsorg är samma men inbetald skatt lägre.

Sverige har 10 miljoner invånare, Kina ca 1,4 miljarder. Dvs 10 mot 1400. 1/140 = 0,00714. Eller 0,7%. Det är Sveriges vikt i den internationella ekonomin. Om vi ska ha en gemensam lönenivå i världen så kommer Kina att ha 99,3% mer att säga till om än lilla Sverige. Den som tror att globalism kommer att göra så att ”alla kommer att få det som i Sverige” är mer än lovligt naiva.

Lik förbannat importerar vi arbetskraft för att rädda välfärden med så lågt humankapital att de inte kommer att kunna få ett jobb i Sverige med dagens löner, än mindre bli statsfinansiellt lönsamma (dvs får en lön över genomsnittet). Alternativet i dag på den här punkten blir då:

1. Behålla välfärdsstaten inkluderande den generella välfärden och den ihopklämda lönestrukturen. Då lär vi inte kunna tillåta någon att invandra som kan bedömas ha ett värde på arbetsmarknaden som ligger under genomsnittslönen.
   Den utjämning som därmed görs måste då på sikt dels öka, dels ske i form av en medveten kommunikation.
2. Skrota den generella välfärden och sedan låta vem som helst komma till Sverige – men där det inte finns något som helst skyddsnät dvs blir du arbetslös och inte kan försörja dig är det inte statens problem. Då har vi ganska snart kinesiska löner och att folk svälter på gatorna…..

Fundera nu på vilket av dessa båda val ovan är ”vänster” eller ”höger”. Och kontrollera sedan i SD’s partiprogram vad de vill göra politiskt.

Den medvetna kvasiliberala medelklassvänstern som är den systembärande klassen i Europa har med sin omfamning av multikulturalismen och globalismen därmed valt att kasta den europeiska arbetarklassen på det politiska offeraltaret.

Om man är arbetare och känner att man hela tiden sparkas längre och längre ner på samhällsstegen vilka alternativ har man då i valen:

• Vänster, och bli marginaliserad av multikulturalism, globalism och tvingas förnedras för att vänsterns nya gullunge är muslimer
• Höger där de kommer att puttas ner på samhällsstegen eftersom man inte ser jämlikhet som en speciellt ekonomisk fråga inom höger
• Nationalsocialism som är ju är vänster med ett nationalistiskt fokus – på den egna arbetarklassen, att den har rätt till vad den inte kan motivera sett till sin lönsamhet.

Grejen är ju den att någon måste betala för en omfördelning. Inget uppstår ur intet. Om nu inte kapitalet omfördelas, och det är det ju absolut inga tecken på att det gör i globalismen, så måste någon annan betala. Medelklassen är relativt sett jämlik globalt sett, och de är mycket begränsat intresserade att vara mer nettobetalare än de är i dag.

Kvar blir då arbetarklassen och det nya etniskt definierade trasproletariatet. Det blir där man kommer att lämna notan för globalismen.

Hitler kunde sin Marx och som andra vänsterrevolutionärer var han välklädd i snygga kostymer. Men fattar månne Gustav Fridolin, SSU, Tro&Solidaritet med flera på allvar att de återskapar förutsättningarna för att en Hitler och nationalsocialismen ska kunna återuppstå? Eller avser de beröva arbetarna deras rösträtt och sedan sätta Europas arbetarklass i koncentrationsläger så de i lugn och ro kan skapa sitt utopia? Inser de i så fall vilken politik de då kommer att föra? Och inser de vad deras nya gullungars kultur kommer att medföra till den europeiska kulturen?

Brunsmeta den som brunsmetas bör.

Den senaste tidens förändringar av det svenska samhället och därmed politiska förvirring har gjort minst ett parti överflödigt – Liberalerna. Samt några andra rätt vilsna. Mest vilse är moderaterna som just nu inte vet vad man vill vara, än mindre kan vara.

Man vet ju vad man var – det ledande borgerliga skeppet, centrum för borgerligheten och edsvuren motståndare till vänstern. Var. Smaka på det ordet – VAR. Man är det nämligen inte längre……

SD har dykt upp på arenan och likt övriga partier i riksdagen så vägrar M se varför det dök upp. Det är mest fel att det dök upp, det borde inte ha dykt upp, det borde inte ens ha fått dyka upp. Än mindre växa sig så stort!

SD ”dök inte upp”, SD uppstod som ett svar på en misslyckad politik och en oförmåga att adressera de samhällsproblem människor ser i sin vardag. Jag behöver till skillnad mot de flesta andra inte se längre än till mig själv. Jag har varit borgerlig i hela mitt liv. Och är det fortfarande. Men jag röstar inte på vare sig M eller KD. Jag betraktar SD som ett gammaldags socialdemokratiskt parti och vänster är jag då absolut icke. Ergo: jag röstar på MED. Om man som M vägrar kalla en spade för en spade så får ni klara er utan min röst.

Jag skulle kunna rösta på KD för politiskt sett är KD och jag rätt nära varandra. Men jag väljer att avstå att rösta på KD även i EU-valet om några månader, inte för att jag inte delar KD’s syn på problemen i samhället utan för att den så kallade alliansen ännu inte tycks vara stendöd. För alliansen är för mig en dinosaurie som inte kan leva längre. KD skulle kunna funka, M är jag betydligt mer tveksam till och C/L finns inte på mätaren längre som borgerliga partier. Om en röst på KD är en röst på alliansen och därmed på M, C och L – så får det vara!

Men vad vill M? Och vad kan M bli?

SD snor röster från både M och S – vilket för många känns som en motsägelse. Men det är det inte. Man kan vara sosse och moralkonservativ. Man kan vara borgerlig och moralkonservativ. Och man kan – framförallt – vara emot en huvudlös invandring utan att vara nazist.

Givet att C nu tagit den neoliberala ledartröjan och därefter försvunnit in i den förvirrade neoliberala dimman där de försöker lajva motstånd mot nazismen i Weimarrepublikens sista dagar. Vilket är en ironi av rang med tanke på det partiets historia – nationalsocialisterna blev aldrig stora i Sverige på 30-talet, det behövdes inte för dåvarande bondeförbundet hade redan triangulerat nazisternas politik. Med C’s förflyttning försvann med andra ord MUFs tidigare neoliberala position.

Nu skulle man kunna bli ett traditionellt konservativt parti, men dels är arvet efter Reinfeldt för stort och dels är den positionen numera inmutad av KD. Att göra den högergiren skulle vara att kasta Reinfeldt-eran på soptippen. Och det vare sig kan man eller vill man göra – inte efter två vunna val. Därtill skulle det nog tvinga fram ett antal rätt obehagliga bondeoffer från Reinfeldt-falangen inom partiet. Som ett fint parti gör man då verkligen INTE personoffer. Även om det skulle behövas, men så gör man bara inte. För det är inte fint.

Så just nu är man ett ingenting – ett liberalt parti, men konservativt, men framförallt liberalt. Och fint. Med andra ord ett fint ingenting. Detta fina ”ingenting” symboliseras mest av hur partiet ser på en av sina mer framträdande opinionsbildare: Hanif Bali. En opinionsbildare av rang, och riksdagsledamot med stor genomslagskraft men som man helst inte vill ta i med tång. Det är som om partiet helst vill ha en mer väluppfostrad invandrare man kan visa upp. Snygg, prydlig, artig och inte alls lika vulgär och arbetarmässig som Hanif. Så att de välutbildade ( i alla fall i deras egna ögon) damerna på Öfvre Östermalm slapp förfasa sig över hans grova språk och svartmuskiga uppsyn. En fin och väluppfostrad invandrare, med slips. Ofarlig, menlös och framförallt tyst. I alla fall om han bryter allt för mycket. En tyst alibi-invandrare med andra ord.

Men nu är ju det där med SD som gjorde att lille Ulf inte fick bli statsminister…. Himla ofint. För se beblandas sig med SD vill man ju verkligen INTE! Vilket man i och för sig kan förstå givet att SD faktiskt är ett vänsterparti, men med moralkonservativ grundsyn. Det kan på sin höjd den där Sonesson i Vellinge, eller var det Sjöbo, få göra. Eller var det Staffanstorp? Det är långt bort från Stockholm i alla fall…. Men han borde man helst göra sig av med. Liksom den där hysteriska Heberlein. Kunde man verkligen inte ta in någon annan än den där hysteriska kvinnan i partiet?

Så vad ska M då vara? Om KD snodde den konservativa positionen dvs den högra moralkonservativa positionen, och SD den vänstra moralkonservativa positionen så är ju de moralkonservativa och därmed båda de konservativa positionerna tagna. KD tar de borgerligt konservativa och SD tar de konservativa inom vänstern.

I och med att C snodde neoliberalismen och lajvar politiskt motstånd i Weimarrepublikens sista dagar i hopp om att kunna skriva om historien så är Reinfeldts gamla position därmed approprierad. Trist bara att partiet i sin kader varit duktiga i att rensa ut konservativa sedan Reinfeldts dagar. Så att ens göra en högersväng blir svårt för att inte säga omöjligt – det finns ju inga konservativa kvar i partiets centrala kader. M är – och har i princip alltid varit – ett toppstyrt parti, än mer så under Reinfeldts dagar. Så den konservativa delen av ”liberalkonservativ” är rätt obefintlig utom i en eller annan kommun i förskingringen.

Nähä. Jaha. Vad finns då kvar av det en gång så stolta borgerliga skeppet? Ett vilset parti som blev snuvade på regeringsmakten och som inte vill smutsa ner fingrarna i den politiska verkligheten.

Desto längre man velar om vad man ska vara framöver så blir man bara mer och mer beroende av sådana som Sonesson, Heberlein och Bali för att ens ha ett uns av politiskt relevans. Därmed blir partiets rätt valhänta hantering av dessa personer rätt tydligt – man vill helst slippa dem, men eftersom de faktiskt ger partiet lite inflytande så kan man ju inte kasta ut dem. Men det är för sorgligt att man måste vara beroende av dem. När det finns fina, trevliga och sympatiska personer i partiet som gott kunde fått ta deras plats. Det trista är att de har absolut noll och inget av relevans att komma med i dagens Sverige.

Den position som däremot håller på att bli ledig på den politiska kartan är den som Liberalerna snart nog kommer att lämna tom: den småborgerligt liberala positionen. Grejen är bara att då lär man aldrig mer kunna bli annat än ett stödhjul till en konservativ regering, eller som i dag en socialdemokratiskt regering. Tiden som det ledande borgerliga partiet är då long gone. Fast den självbilden kommer man att extremt svårt att släppa. Sverige har förändrats i grunden, på mycket kort tid. De flesta partierna har inte hängt med, väljarna bara delvis. Så än kan man leva lite på gamla positioner, men den gamla positionens makt eroderar allt snabbare när samhällskontraktet allt mer ter sig brutet och problemformuleringarna måste anpassas.

Liberalernas ungdomsförbund vill tillåta nekrofili om man gett sitt tillstånd därtill medans man var vid liv. Det är ett närmast bottenlöst ironiskt infall sett till Liberalernas förlorade kamp som borde varna M för de liberala irrfärderna. Men det är vad som återstår om inte partiet snart hittar sin position. För Liberalerna är det numera mest en utdragen dödskamp som enbart tycks bygga på att man ska gå under med renast möjliga händer och samvete. För under ska man verkligen då gå…. Liberalerna tycks allt mer ha blivit en dödssekt som verkligen vill gå under så man kan visa hur moraliskt rena och obesudlade man varit av verkligheten.

Eller så har Alexander Bard rätt – snart kommer alla de gamla partierna att vara borta (eller omformade till oigenkännlighet) och ersatta av andra partier. Jag hoppas då verkligen det! För det här är rätt ovärdigt vuxna människor.

Får testa Benelli 828U Sport, lite annorlunda än vad man brukar få för testvapen. Om inte annat är är caset lite klämkäckt rutigt på insidan.

Testar en riktigt trevlig hagelbock från firman Battista Rizzini i Brescia, Inte bara ser den bra ut, den är förbannat rolig att skjuta med också! Tror jag måste ha en kaliber 20 igen…

Gult är färgen för dagen!

Testar en sympatisk hagelbock från firman Battista Rizzini i Brescia, inget extra, inget lull-lull. Bara skjutglädje! Även om man skjuter i en snöstorm.

Ett utförligt test kommer i nästa nummer av VapenTidningen.

Den svenska välfärden är utsatt för ett stresstest i dessa tider. Allt fler kräver allt mer av en resurs som sedan långt tidigare är anorektisk.

Låt oss börja med det anorektiska …

Politik är att vilja och att välja – vilja förändra och välja vilka resurser som ska användas var. Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad. Det är ett rätt korkat sätt att slippa diskutera det enkla faktum att alla inte kan få allt.

Att då kunna genomför politiska reformer bygger på att man har resurser. Resurser kan man skapa genom att dra in skatter eller att effektivisera. Den offentliga sektorn har därför över tid kommit att jämföras med industrin som normalt sett genererar ett överskott bestående av dels en vinst men även en rationaliseringsvinst. Man har blivit lite effektivare.

Problemen som uppstår är att det är svårare att rationalisera till exempel hur man torkar en dement i rumpan än hur man producerar en bil. Och det är den offentliga sektorns akilleshäl: den lånar sig sämre att effektiviseras utan man sänker nivån på vad man levererar. Där industrin effektiviserar försämrar den offentliga sektorn. Men man kallar det för samma sak.

Så för att skapa reformutrymme måste politiker dels skapa lite tillväxt (vilket vissa inte tycker om eftersom det betyder förbruka resurser) dels jaga pengar i den offentliga sektorn som därmed tvingas sänka sin output. Det är inte en slump att man politiskt sett försöker komma åt LSS – det är en vansinnigt dyr verksamhet där kostnaderna bara tycks öka och öka utan att resultatet av de ökade kostnaderna blir politiskt uppmärksammade. Så man tittar på industrin och kräver 2% effektiviseringsvinster varje år.

Låter inte så mycket kanske, men det är en ”ränta på ränta” effekt i det synsättet: över 10 år blir 2% lägre årliga anslag knappa 82% av det ursprungliga anslaget. Lägg sedan till inflation, ökade kostnader för lokaler, el, uppvärmning etc så äter man ur rätt mycket av anslagen. Den offentliga sektorn blir med andra ord anorektisk – förr eller senare.

Vill man kunna göra politiska reformer – och det vill man för att man vill bli omvald. Och politisk teori säger att man inte blir det utan ”reformer”. Ingen blir liksom vald för att avveckla eller dra ner……

Miljöpartiet är på en punkt väldigt ärliga och förutsägbara – de är de enda som erkänner att vi måste sänka vår levnadsstandard av hänsyn till miljön och av solidaritet. De inte bara säger det, de driver även den politiska linjen. Vilket förmodligen är det enda begripliga i det partiet.

Det roliga är hur det tolkas eller tas emot. Alla tycks tro att det innebär att vi ska få sänkta löner. Vilket genast tolkas mer som att alla andra ska få sänkta löner. Men det är rätt korkad slutsats eftersom politiker i Sverige har väldigt lite att säga till om vad gäller olika gruppers löner i Sverige.

Ok, säger man då. Då blir det mindre över eftersom att skatten då måste öka. Även om nu ganska många hävdar att Lafferkurvan är falsk eller borgerlig så vet alla politiker att dels är det svårt att dramatiskt höja skatterna (man blir inte omvald på att höja skatten för stora väljargrupper), dels att Lafferkurvan faktiskt fungerar. Fast man vill inte erkänna det.

Så det är inte heller där den sänkta levnadsstandarden ska genomföras.

Den sänkta levnadsstandarden kommer att ske genom att skattetrycket ligger kvar men välfärden minskar. Dvs vi får fortsatt betala ett av världens högsta skattetryck, men kommer att få betala mer och mer för saker vi i dag tar för givet att vi ska få via samhället.

Det kommer att blir som i USA – ett mycket glest skyddsnät och en mycket liten generell välfärd. Men med svenskt skattetryck. I snitt blir det då en sänkt levnadsstandard, fast konsekvenserna kommer inte att drabba befolkningen jämt. Det blir de med svagast politiska röst som kommer att drabbas hårdast: sjuka, äldre, handikappade, utsatta barn … De är mer beroende av den generella välfärden, och de har rätt svaga organisationer.

Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad, i synnerhet om man avvecklar den generella välfärden. För så länge avvecklingen inte i allt för hög grad drabbar stora inflytelserika grupper kan den ske relativt obemärkt.

Trodde det skulle bli mer liv om min artikel om tredjepartspipor till Blaser R8…..

Den här har jag misskött ganska länge, men nu får jag väl bättra mig och ta tag i den.

Så avgick då AKB som partiledare för Moderaterna, eller var det ”De nya Moderaterna”?

Kommentatorerna har förklarat detta med att det var för att hon var kvinna. Eller för att opinionssiffrorna var för låga. Eller för att hon öppnade dörren till SD. Eller en massa andra förklaringar som allt som oftas är utmärkta för att stödja kommentatorns politiska slagsida.

Men de har i de absolut flesta fallen fruktansvärt fel om ni frågar mig…. AKB avgick för att partiet dels är i spagat, dels för att partiet inte längre är ett politiskt parti klassisk mening. Jag börjar med det sista…..

Under Reinfeldt/Borg insåg man att för att få styra Sverige måste men ge Sverige vad Sverige vill ha. Och statistiskt sett har det varit Socialdemokratiska regeringar. Så man kastade mer eller mindre sin ideologi överbord och valde att helt enkelt bli lite bättre sossar än sossarna. Och det gick bra en gång. Det gick bra en gång till – även om frånvaron av den ideologiska kompassen började märkas under den sista regeringsperioden.

Men 8 år är en lång tid. Så pass lång tid att partiet – nu utan annan ideologi än leverera makt till karriärpolitiker – gick från att vara ett parti med en ideologi till att bli en maktapparat. AKB fick till slut avgå för att partiets kader av karriärpolitiker inser att deras karriärer är hotade om inte opinionssiffrorna stiger, och stiger brant uppåt.

Nu kommer vi till den första delen – att partiet är i spagat.

Traditionellt är Moderaterna ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler. Det fungerade bra i en värld där det var höger mot vänster. Det blev förvisso inte så många regeringar, men det gick bra.

In klev sedan Reinfeldt/Borg och kastade ut ideologin och satsade på att leverera makt genom att vara en bättre kopia än originalet. Det gick – som vi nu vet – över förväntan och kadern av karriärpolitiker ökade.

Sedan tappade man valet, och fick en draksådd i form av DÖ på halsen. Ett sista desperat försök att rädda systemet.

Men nu gick de politiska spelplanen från att vara höger mot vänster till att vara höger mot vänster och liberalt internationalism mot nationalistisk navelskådning. På samma gång. Moderaterna traditionella bas i form av att vara ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler kom nu i konflikt med sig själv.

När den ideologiska kompassen bara snurrade runt tittade man på vad man gjort tidigare – då man levererade det svenskarna ville ha utan någon som helst ideologisk kompass eller ryggrad. Men vem skulle man nu kopiera? Socialdemokraterna? Ett 20% parti…. Sverigedemokraterna? Ett 20% parti….

Partiet befinner sig i en ideologisk spagat mellan liberalismen och konservatismen – den teknik man använt tidigare – att kopiera marknadsledaren fungerar extremt dåligt i en miljö där det bara finns minoriteter.

Så det är inte att förvåna det minsta att distrikten nu kräver resultat – alltså makt. Och det kravet riktar man mot partiet centralt. Och centralast av allt är partiledaren. Så trots att partiet förmodligen är det mest toppstyrda av alla svenska partier så är budskapet solklart från distrikten till partiledningen – GE OSS MAKT, ANNARS AVSÄTTER VI ER! För om karriärpolitikerna lokalt inte får det de kräver, varför ska då partistyrelsen sitta kvar?

Så AKB fick gå. Liksom hennes efterträdare kommer att få gå om inte partiet uppnår så pass stor %-andel av väljarkåren att karriärpolitikerna man nu försörjer kan sitta kvar.

Men hur ska partistyrelsen då göra? De nationalistiskt lagda väljarna går till SD. De moralkonservativa till KD. De liberala till C. Vad blir kvar? Jo, en besk smak av DÖd då man under fyra år faktiskt inte presterat ett jota ideologiskt arbete. Man har presenterat en strid stöm av förslag – inte på någon politisk grund utan på antaganden om att ”föreslå vad svenskarna förmodligen vill ha”…. Och det gör man på en politisk spelplan där det är trångt i den liberala fållan med ett töntliberalt parti (L), ett liberalt parti (C) och ett konservativt parti KD och ett nationalliberalt parti (SD).

Oavsett vilket av de man väljer att kopiera så innebär det att man måste vara bättre än originalet – det vill säga mer töntliberala än L, mer liberala än C, mer nationalistiska än SD och mer konservativa än KD. På samma gång…… Det är nog enklare att säga tulipanaros baklänges på 49 olika språk samtidigt än att ens försöka se hur en sådan politik skulle tes sig i verkligheten.

För verkligheten är som följer: framtidens politiska plan kommer att beståav ett vänster/vänsterliberalt block (S/MP/V), ett liberalt/liberalkonservativt (alliansen) block och ett liberalnationalistiskt parti (SD). Den som vill styra Sverige måste med andra ord ena två av de tre blocken.

Hur ska ett parti som redan i dag är i ideologisk spagat och som politisk metod väljer kopiering kunna överleva?

Det kan man inte…… Frågan är vilken väg man ska gå?

Slå ihop sig med KD och dumpa sitt liberala ben? Slå sig ihop med L och C och dumpa sitt konservativa nationalistiska ben? Man kan i alla fall INTE göra båda delarna. Och man kommer absolut inte lyckas med det om man bara ägnar sig åt kopiering.

Hittar inte partiet sin ideologiska nisch och börjar skapa politik utifrån den i denna nya politiska verklighet med tre block är nog valet 2022 partiets sista….. Handen på hjärtat så kan jag inte se att det är speciellt sannolikt att man orkar med det. Man gör det i alla fall definitivt inte till valet 2018.

Även om jag sett mig som allmänborgerlig mer än moderat så får jag erkänna att jag röstat på moderaterna i riksdagsvalet de flesta gångerna. Men som partiet ter sig i dag är det ingen förlust om de åker ur riksdagen 2022.

Arma land……