Var ska moderaterna ta vägen?

Den senaste tidens förändringar av det svenska samhället och därmed politiska förvirring har gjort minst ett parti överflödigt – Liberalerna. Samt några andra rätt vilsna. Mest vilse är moderaterna som just nu inte vet vad man vill vara, än mindre kan vara.

Man vet ju vad man var – det ledande borgerliga skeppet, centrum för borgerligheten och edsvuren motståndare till vänstern. Var. Smaka på det ordet – VAR. Man är det nämligen inte längre……

SD har dykt upp på arenan och likt övriga partier i riksdagen så vägrar M se varför det dök upp. Det är mest fel att det dök upp, det borde inte ha dykt upp, det borde inte ens ha fått dyka upp. Än mindre växa sig så stort!

SD ”dök inte upp”, SD uppstod som ett svar på en misslyckad politik och en oförmåga att adressera de samhällsproblem människor ser i sin vardag. Jag behöver till skillnad mot de flesta andra inte se längre än till mig själv. Jag har varit borgerlig i hela mitt liv. Och är det fortfarande. Men jag röstar inte på vare sig M eller KD. Jag betraktar SD som ett gammaldags socialdemokratiskt parti och vänster är jag då absolut icke. Ergo: jag röstar på MED. Om man som M vägrar kalla en spade för en spade så får ni klara er utan min röst.

Jag skulle kunna rösta på KD för politiskt sett är KD och jag rätt nära varandra. Men jag väljer att avstå att rösta på KD även i EU-valet om några månader, inte för att jag inte delar KD’s syn på problemen i samhället utan för att den så kallade alliansen ännu inte tycks vara stendöd. För alliansen är för mig en dinosaurie som inte kan leva längre. KD skulle kunna funka, M är jag betydligt mer tveksam till och C/L finns inte på mätaren längre som borgerliga partier. Om en röst på KD är en röst på alliansen och därmed på M, C och L – så får det vara!

Men vad vill M? Och vad kan M bli?

SD snor röster från både M och S – vilket för många känns som en motsägelse. Men det är det inte. Man kan vara sosse och moralkonservativ. Man kan vara borgerlig och moralkonservativ. Och man kan – framförallt – vara emot en huvudlös invandring utan att vara nazist.

Givet att C nu tagit den neoliberala ledartröjan och därefter försvunnit in i den förvirrade neoliberala dimman där de försöker lajva motstånd mot nazismen i Weimarrepublikens sista dagar. Vilket är en ironi av rang med tanke på det partiets historia – nationalsocialisterna blev aldrig stora i Sverige på 30-talet, det behövdes inte för dåvarande bondeförbundet hade redan triangulerat nazisternas politik. Med C’s förflyttning försvann med andra ord MUFs tidigare neoliberala position.

Nu skulle man kunna bli ett traditionellt konservativt parti, men dels är arvet efter Reinfeldt för stort och dels är den positionen numera inmutad av KD. Att göra den högergiren skulle vara att kasta Reinfeldt-eran på soptippen. Och det vare sig kan man eller vill man göra – inte efter två vunna val. Därtill skulle det nog tvinga fram ett antal rätt obehagliga bondeoffer från Reinfeldt-falangen inom partiet. Som ett fint parti gör man då verkligen INTE personoffer. Även om det skulle behövas, men så gör man bara inte. För det är inte fint.

Så just nu är man ett ingenting – ett liberalt parti, men konservativt, men framförallt liberalt. Och fint. Med andra ord ett fint ingenting. Detta fina ”ingenting” symboliseras mest av hur partiet ser på en av sina mer framträdande opinionsbildare: Hanif Bali. En opinionsbildare av rang, och riksdagsledamot med stor genomslagskraft men som man helst inte vill ta i med tång. Det är som om partiet helst vill ha en mer väluppfostrad invandrare man kan visa upp. Snygg, prydlig, artig och inte alls lika vulgär och arbetarmässig som Hanif. Så att de välutbildade ( i alla fall i deras egna ögon) damerna på Öfvre Östermalm slapp förfasa sig över hans grova språk och svartmuskiga uppsyn. En fin och väluppfostrad invandrare, med slips. Ofarlig, menlös och framförallt tyst. I alla fall om han bryter allt för mycket. En tyst alibi-invandrare med andra ord.

Men nu är ju det där med SD som gjorde att lille Ulf inte fick bli statsminister…. Himla ofint. För se beblandas sig med SD vill man ju verkligen INTE! Vilket man i och för sig kan förstå givet att SD faktiskt är ett vänsterparti, men med moralkonservativ grundsyn. Det kan på sin höjd den där Sonesson i Vellinge, eller var det Sjöbo, få göra. Eller var det Staffanstorp? Det är långt bort från Stockholm i alla fall…. Men han borde man helst göra sig av med. Liksom den där hysteriska Heberlein. Kunde man verkligen inte ta in någon annan än den där hysteriska kvinnan i partiet?

Så vad ska M då vara? Om KD snodde den konservativa positionen dvs den högra moralkonservativa positionen, och SD den vänstra moralkonservativa positionen så är ju de moralkonservativa och därmed båda de konservativa positionerna tagna. KD tar de borgerligt konservativa och SD tar de konservativa inom vänstern.

I och med att C snodde neoliberalismen och lajvar politiskt motstånd i Weimarrepublikens sista dagar i hopp om att kunna skriva om historien så är Reinfeldts gamla position därmed approprierad. Trist bara att partiet i sin kader varit duktiga i att rensa ut konservativa sedan Reinfeldts dagar. Så att ens göra en högersväng blir svårt för att inte säga omöjligt – det finns ju inga konservativa kvar i partiets centrala kader. M är – och har i princip alltid varit – ett toppstyrt parti, än mer så under Reinfeldts dagar. Så den konservativa delen av ”liberalkonservativ” är rätt obefintlig utom i en eller annan kommun i förskingringen.

Nähä. Jaha. Vad finns då kvar av det en gång så stolta borgerliga skeppet? Ett vilset parti som blev snuvade på regeringsmakten och som inte vill smutsa ner fingrarna i den politiska verkligheten.

Desto längre man velar om vad man ska vara framöver så blir man bara mer och mer beroende av sådana som Sonesson, Heberlein och Bali för att ens ha ett uns av politiskt relevans. Därmed blir partiets rätt valhänta hantering av dessa personer rätt tydligt – man vill helst slippa dem, men eftersom de faktiskt ger partiet lite inflytande så kan man ju inte kasta ut dem. Men det är för sorgligt att man måste vara beroende av dem. När det finns fina, trevliga och sympatiska personer i partiet som gott kunde fått ta deras plats. Det trista är att de har absolut noll och inget av relevans att komma med i dagens Sverige.

Den position som däremot håller på att bli ledig på den politiska kartan är den som Liberalerna snart nog kommer att lämna tom: den småborgerligt liberala positionen. Grejen är bara att då lär man aldrig mer kunna bli annat än ett stödhjul till en konservativ regering, eller som i dag en socialdemokratiskt regering. Tiden som det ledande borgerliga partiet är då long gone. Fast den självbilden kommer man att extremt svårt att släppa. Sverige har förändrats i grunden, på mycket kort tid. De flesta partierna har inte hängt med, väljarna bara delvis. Så än kan man leva lite på gamla positioner, men den gamla positionens makt eroderar allt snabbare när samhällskontraktet allt mer ter sig brutet och problemformuleringarna måste anpassas.

Liberalernas ungdomsförbund vill tillåta nekrofili om man gett sitt tillstånd därtill medans man var vid liv. Det är ett närmast bottenlöst ironiskt infall sett till Liberalernas förlorade kamp som borde varna M för de liberala irrfärderna. Men det är vad som återstår om inte partiet snart hittar sin position. För Liberalerna är det numera mest en utdragen dödskamp som enbart tycks bygga på att man ska gå under med renast möjliga händer och samvete. För under ska man verkligen då gå…. Liberalerna tycks allt mer ha blivit en dödssekt som verkligen vill gå under så man kan visa hur moraliskt rena och obesudlade man varit av verkligheten.

Eller så har Alexander Bard rätt – snart kommer alla de gamla partierna att vara borta (eller omformade till oigenkännlighet) och ersatta av andra partier. Jag hoppas då verkligen det! För det här är rätt ovärdigt vuxna människor.

Fördelningspolitik och levnadsstandard

Den svenska välfärden är utsatt för ett stresstest i dessa tider. Allt fler kräver allt mer av en resurs som sedan långt tidigare är anorektisk.

Låt oss börja med det anorektiska …

Politik är att vilja och att välja – vilja förändra och välja vilka resurser som ska användas var. Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad. Det är ett rätt korkat sätt att slippa diskutera det enkla faktum att alla inte kan få allt.

Att då kunna genomför politiska reformer bygger på att man har resurser. Resurser kan man skapa genom att dra in skatter eller att effektivisera. Den offentliga sektorn har därför över tid kommit att jämföras med industrin som normalt sett genererar ett överskott bestående av dels en vinst men även en rationaliseringsvinst. Man har blivit lite effektivare.

Problemen som uppstår är att det är svårare att rationalisera till exempel hur man torkar en dement i rumpan än hur man producerar en bil. Och det är den offentliga sektorns akilleshäl: den lånar sig sämre att effektiviseras utan man sänker nivån på vad man levererar. Där industrin effektiviserar försämrar den offentliga sektorn. Men man kallar det för samma sak.

Så för att skapa reformutrymme måste politiker dels skapa lite tillväxt (vilket vissa inte tycker om eftersom det betyder förbruka resurser) dels jaga pengar i den offentliga sektorn som därmed tvingas sänka sin output. Det är inte en slump att man politiskt sett försöker komma åt LSS – det är en vansinnigt dyr verksamhet där kostnaderna bara tycks öka och öka utan att resultatet av de ökade kostnaderna blir politiskt uppmärksammade. Så man tittar på industrin och kräver 2% effektiviseringsvinster varje år.

Låter inte så mycket kanske, men det är en ”ränta på ränta” effekt i det synsättet: över 10 år blir 2% lägre årliga anslag knappa 82% av det ursprungliga anslaget. Lägg sedan till inflation, ökade kostnader för lokaler, el, uppvärmning etc så äter man ur rätt mycket av anslagen. Den offentliga sektorn blir med andra ord anorektisk – förr eller senare.

Vill man kunna göra politiska reformer – och det vill man för att man vill bli omvald. Och politisk teori säger att man inte blir det utan ”reformer”. Ingen blir liksom vald för att avveckla eller dra ner……

Miljöpartiet är på en punkt väldigt ärliga och förutsägbara – de är de enda som erkänner att vi måste sänka vår levnadsstandard av hänsyn till miljön och av solidaritet. De inte bara säger det, de driver även den politiska linjen. Vilket förmodligen är det enda begripliga i det partiet.

Det roliga är hur det tolkas eller tas emot. Alla tycks tro att det innebär att vi ska få sänkta löner. Vilket genast tolkas mer som att alla andra ska få sänkta löner. Men det är rätt korkad slutsats eftersom politiker i Sverige har väldigt lite att säga till om vad gäller olika gruppers löner i Sverige.

Ok, säger man då. Då blir det mindre över eftersom att skatten då måste öka. Även om nu ganska många hävdar att Lafferkurvan är falsk eller borgerlig så vet alla politiker att dels är det svårt att dramatiskt höja skatterna (man blir inte omvald på att höja skatten för stora väljargrupper), dels att Lafferkurvan faktiskt fungerar. Fast man vill inte erkänna det.

Så det är inte heller där den sänkta levnadsstandarden ska genomföras.

Den sänkta levnadsstandarden kommer att ske genom att skattetrycket ligger kvar men välfärden minskar. Dvs vi får fortsatt betala ett av världens högsta skattetryck, men kommer att få betala mer och mer för saker vi i dag tar för givet att vi ska få via samhället.

Det kommer att blir som i USA – ett mycket glest skyddsnät och en mycket liten generell välfärd. Men med svenskt skattetryck. I snitt blir det då en sänkt levnadsstandard, fast konsekvenserna kommer inte att drabba befolkningen jämt. Det blir de med svagast politiska röst som kommer att drabbas hårdast: sjuka, äldre, handikappade, utsatta barn … De är mer beroende av den generella välfärden, och de har rätt svaga organisationer.

Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad, i synnerhet om man avvecklar den generella välfärden. För så länge avvecklingen inte i allt för hög grad drabbar stora inflytelserika grupper kan den ske relativt obemärkt.

För er som inte förstår hur det kunde gå så här i regeringsbildningen…..

Alla vet att föreningar, företag, partier styrs av en styrelse. Högst i styrelsen är ordföranden – tätt följd av sekreteraren och kassören. Visst titlarna kan skilja lite till sin form och så men i stort sett så är det så det fungerar.
 
Detta vet alla om.
 
Styrelsen väljs i ett val, och det känns demokratiskt och bra. Men vem är det man får välja? Eller kan välja? Det bestämmer som regel en valberedning. Denne har till uppgift att ta fram kandidater till styrelsen. Och detta vet lite förre om, och de ser som regel inte konsekvenserna.
 
Valet av ordförande är med andra ord inte speciellt fritt, då valberedningen väljer vem som får väljas. Nu kan ett årsmöte (eller vad vi kallar mötet) välja någon som inte förts fram av valberedningen. Fast då kallar man det som regel för ”palatskupp” eller något ännu värre.
 
Valberedningens uppgift i den lokala scoutkåren eller bostadsrättsföreningen är som regel att hitta den medlemmen som ”inte säger nej”, men i ett parti är valberedningen den instans som balanserar de olika falangerna i ett parti. Och i någon mening styr partiets långsiktiga linje.
 
Detta borde alla veta om, långt ifrån alla vet det. För en del vet det väldigt mycket mer än andra…..
 
Den som gör partipolitisk karriär i något parti vet detta extremt väl, den som gör partipolitisk karriär inom socialdemokratin vet det extremt väl. För ingenstans finns det en mer uttalad maktposition i valberedningen än inom folkrörelserna. Där är valberedningarna extremt viktiga för det är där den egentliga kontrollen av partiet ligger. Det är där man håller rent, det är där man balanserar, det är där man gör vissa valbara och andra oväljbara.
 
Få kan denna funktion bättre än en karriärpolitiker från S.
Kombinera ovan med en dominerande storlek historiskt sett – socialdemokratin är Sveriges största parti sedan hedenhös och man får en maktapparat som är besatt av ”utnämningsmakten” eftersom man vet att man i utnämningen styr den verksamhet man utnämner någon till, liksom att valberedningen bestämmer vem som kan väljas inom partihierarkin.
 
Så regeringsmakten är värd mer än vad som man kan tro för vissa. Det är där man kan förlänas sin rättmätiga välbetalda post. Vilket gjort att S kunnat attrahera människor med maktambitioner. Som det heter ”vägen till makt går via handels eller folkrörelserna”. Den enda egentliga skillnaden där är att den tidigare kräver ett visst mått av intellektuell förmåga, den tidigare ett större mått av rövslickning.
 
Krasst sett borde det vara betydligt mer som i den lokala scoutkåren när talmannen gjorde sina sonderingar:
 
  • Ett utfall på valnatten som inte gav ett klart besked, utöver det att en regering antingen måste ha stöd av S eller SD.
  • En historiskt sett lång högkonjunktur som sannolikt bör mattas av eller övergå i en lågkonjunktur under mandatperioden.
  • Ett samhällskontrakt som håller på att krackelera i vad det är överenskommit att det ska leverera.

Det borde få vem som helst att likt när valberedningen för fotbollsklubben ringer en torsdagskväll febrilt försöka hitta på någon realistiskt förklaring till varför man vare sig kan eller är kapabel till någon form av fysisk eller mental verksamhet utöver att rensa sin egen navel från navelludd.

 
Men nu är man karriärpolitiker. Och man är socialdemokratisk karriärpolitiker. Så man tycker det är helt ok att betala priset att ”tvingas utreda” lite nyliberala förslag med ett parti som närmast får ses som ett religiöst part som tror på nyliberalismen lett av en uppblåst karriärpolitiker som använder ordet ”jag” under en vecka ungefär lika ofta som en normal människa gör det under en livstid. Samt att utöver vad man sålt sig till i den processen förhandla om lite politiska offergåvor till ett kommunistiskt parti som knappast kommer att fälla regeringen bara för att få en borgerligt ledd regering.
 
Utnämningsmakten är intakt, ministerposterna säkrade (utom de man måste dela med sig av till ett parti drivet av nipprig existentiell ångest och alternativa idéer). Uppgörelsen kostade inte ens en enda ministerpost. Klart som korvspad varför socialdemokratin är nöjda!
 
Problemet är det lite mer långsiktiga och tråkiga. Verkligheten.
Den försvinner inte, och den uppför sig inte som man vill eftersom det man nu vill är en tulipanaros. Man ska införa marknadshyror, men inte införa marknadshyror. Man ska reformera LAS, men man ska inte reformera LAS. Man ska sänka skatten, men inte sänka skatten. Man ska …
 
Värst av allt är att väljarna i alldeles på tok för stor omfattning tycks rösta efter verkligheten och inte efter vad som är partistrategiskt lämpligt.
 
Allt tal om Sveriges undergång är rätt korkat i ärlighetens namn – Sverige som nation kommer knappast att försvinna eller implodera. Naturen liksom politiken hatar vakuum. Så nej – Sverige som nation kommer inte att försvinna.
 
Sveriges samhällskontrakt däremot är desto mer hotat men det är alls inte samma sak som nationen Sverige. Problemet för karriärpolitikern är att valberedningen för samhällskontraktet heter verkligheten.
 
Man brukar säga att politikerna har att ta ansvar för den förda politiken på valdagen, men folket får bära konsekvenserna av den förda politiken alla dagar. Rämnar samhällskontraktet blir snart nog utnämningsmakten meningslös. Den delen av demokratin lär det snart nog tvingas att hantera……

Den politiska verkligheten….

Så avgick då AKB som partiledare för Moderaterna, eller var det ”De nya Moderaterna”?

Kommentatorerna har förklarat detta med att det var för att hon var kvinna. Eller för att opinionssiffrorna var för låga. Eller för att hon öppnade dörren till SD. Eller en massa andra förklaringar som allt som oftas är utmärkta för att stödja kommentatorns politiska slagsida.

Men de har i de absolut flesta fallen fruktansvärt fel om ni frågar mig…. AKB avgick för att partiet dels är i spagat, dels för att partiet inte längre är ett politiskt parti klassisk mening. Jag börjar med det sista…..

Under Reinfeldt/Borg insåg man att för att få styra Sverige måste men ge Sverige vad Sverige vill ha. Och statistiskt sett har det varit Socialdemokratiska regeringar. Så man kastade mer eller mindre sin ideologi överbord och valde att helt enkelt bli lite bättre sossar än sossarna. Och det gick bra en gång. Det gick bra en gång till – även om frånvaron av den ideologiska kompassen började märkas under den sista regeringsperioden.

Men 8 år är en lång tid. Så pass lång tid att partiet – nu utan annan ideologi än leverera makt till karriärpolitiker – gick från att vara ett parti med en ideologi till att bli en maktapparat. AKB fick till slut avgå för att partiets kader av karriärpolitiker inser att deras karriärer är hotade om inte opinionssiffrorna stiger, och stiger brant uppåt.

Nu kommer vi till den första delen – att partiet är i spagat.

Traditionellt är Moderaterna ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler. Det fungerade bra i en värld där det var höger mot vänster. Det blev förvisso inte så många regeringar, men det gick bra.

In klev sedan Reinfeldt/Borg och kastade ut ideologin och satsade på att leverera makt genom att vara en bättre kopia än originalet. Det gick – som vi nu vet – över förväntan och kadern av karriärpolitiker ökade.

Sedan tappade man valet, och fick en draksådd i form av DÖ på halsen. Ett sista desperat försök att rädda systemet.

Men nu gick de politiska spelplanen från att vara höger mot vänster till att vara höger mot vänster och liberalt internationalism mot nationalistisk navelskådning. På samma gång. Moderaterna traditionella bas i form av att vara ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler kom nu i konflikt med sig själv.

När den ideologiska kompassen bara snurrade runt tittade man på vad man gjort tidigare – då man levererade det svenskarna ville ha utan någon som helst ideologisk kompass eller ryggrad. Men vem skulle man nu kopiera? Socialdemokraterna? Ett 20% parti…. Sverigedemokraterna? Ett 20% parti….

Partiet befinner sig i en ideologisk spagat mellan liberalismen och konservatismen – den teknik man använt tidigare – att kopiera marknadsledaren fungerar extremt dåligt i en miljö där det bara finns minoriteter.

Så det är inte att förvåna det minsta att distrikten nu kräver resultat – alltså makt. Och det kravet riktar man mot partiet centralt. Och centralast av allt är partiledaren. Så trots att partiet förmodligen är det mest toppstyrda av alla svenska partier så är budskapet solklart från distrikten till partiledningen – GE OSS MAKT, ANNARS AVSÄTTER VI ER! För om karriärpolitikerna lokalt inte får det de kräver, varför ska då partistyrelsen sitta kvar?

Så AKB fick gå. Liksom hennes efterträdare kommer att få gå om inte partiet uppnår så pass stor %-andel av väljarkåren att karriärpolitikerna man nu försörjer kan sitta kvar.

Men hur ska partistyrelsen då göra? De nationalistiskt lagda väljarna går till SD. De moralkonservativa till KD. De liberala till C. Vad blir kvar? Jo, en besk smak av DÖd då man under fyra år faktiskt inte presterat ett jota ideologiskt arbete. Man har presenterat en strid stöm av förslag – inte på någon politisk grund utan på antaganden om att ”föreslå vad svenskarna förmodligen vill ha”…. Och det gör man på en politisk spelplan där det är trångt i den liberala fållan med ett töntliberalt parti (L), ett liberalt parti (C) och ett konservativt parti KD och ett nationalliberalt parti (SD).

Oavsett vilket av de man väljer att kopiera så innebär det att man måste vara bättre än originalet – det vill säga mer töntliberala än L, mer liberala än C, mer nationalistiska än SD och mer konservativa än KD. På samma gång…… Det är nog enklare att säga tulipanaros baklänges på 49 olika språk samtidigt än att ens försöka se hur en sådan politik skulle tes sig i verkligheten.

För verkligheten är som följer: framtidens politiska plan kommer att beståav ett vänster/vänsterliberalt block (S/MP/V), ett liberalt/liberalkonservativt (alliansen) block och ett liberalnationalistiskt parti (SD). Den som vill styra Sverige måste med andra ord ena två av de tre blocken.

Hur ska ett parti som redan i dag är i ideologisk spagat och som politisk metod väljer kopiering kunna överleva?

Det kan man inte…… Frågan är vilken väg man ska gå?

Slå ihop sig med KD och dumpa sitt liberala ben? Slå sig ihop med L och C och dumpa sitt konservativa nationalistiska ben? Man kan i alla fall INTE göra båda delarna. Och man kommer absolut inte lyckas med det om man bara ägnar sig åt kopiering.

Hittar inte partiet sin ideologiska nisch och börjar skapa politik utifrån den i denna nya politiska verklighet med tre block är nog valet 2022 partiets sista….. Handen på hjärtat så kan jag inte se att det är speciellt sannolikt att man orkar med det. Man gör det i alla fall definitivt inte till valet 2018.

Även om jag sett mig som allmänborgerlig mer än moderat så får jag erkänna att jag röstat på moderaterna i riksdagsvalet de flesta gångerna. Men som partiet ter sig i dag är det ingen förlust om de åker ur riksdagen 2022.

Arma land……

Då är det snart 200 exemplar sålda…

Ser ut som om de första 200 exemplaren av ”En liten bok om hagelskytte” nu är sålda.

Det är nämligen som så att jag har ett vad utestående utifrån följande enkla påstående: ingen bok om hagelskytte utgiven i Sverige kan sälja över 300 exemplar om den inte ingår som obligatorisk bok i jägarexamen.

Så till Herr M – förbered dig på en förlust…..