Så avgick då AKB som partiledare för Moderaterna, eller var det ”De nya Moderaterna”?
Kommentatorerna har förklarat detta med att det var för att hon var kvinna. Eller för att opinionssiffrorna var för låga. Eller för att hon öppnade dörren till SD. Eller en massa andra förklaringar som allt som oftas är utmärkta för att stödja kommentatorns politiska slagsida.
Men de har i de absolut flesta fallen fruktansvärt fel om ni frågar mig…. AKB avgick för att partiet dels är i spagat, dels för att partiet inte längre är ett politiskt parti klassisk mening. Jag börjar med det sista…..
Under Reinfeldt/Borg insåg man att för att få styra Sverige måste men ge Sverige vad Sverige vill ha. Och statistiskt sett har det varit Socialdemokratiska regeringar. Så man kastade mer eller mindre sin ideologi överbord och valde att helt enkelt bli lite bättre sossar än sossarna. Och det gick bra en gång. Det gick bra en gång till – även om frånvaron av den ideologiska kompassen började märkas under den sista regeringsperioden.
Men 8 år är en lång tid. Så pass lång tid att partiet – nu utan annan ideologi än leverera makt till karriärpolitiker – gick från att vara ett parti med en ideologi till att bli en maktapparat. AKB fick till slut avgå för att partiets kader av karriärpolitiker inser att deras karriärer är hotade om inte opinionssiffrorna stiger, och stiger brant uppåt.
Nu kommer vi till den första delen – att partiet är i spagat.
Traditionellt är Moderaterna ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler. Det fungerade bra i en värld där det var höger mot vänster. Det blev förvisso inte så många regeringar, men det gick bra.
In klev sedan Reinfeldt/Borg och kastade ut ideologin och satsade på att leverera makt genom att vara en bättre kopia än originalet. Det gick – som vi nu vet – över förväntan och kadern av karriärpolitiker ökade.
Sedan tappade man valet, och fick en draksådd i form av DÖ på halsen. Ett sista desperat försök att rädda systemet.
Men nu gick de politiska spelplanen från att vara höger mot vänster till att vara höger mot vänster och liberalt internationalism mot nationalistisk navelskådning. På samma gång. Moderaterna traditionella bas i form av att vara ett parti för konservativa och högerliberala med ett stänk neoliberaler kom nu i konflikt med sig själv.
När den ideologiska kompassen bara snurrade runt tittade man på vad man gjort tidigare – då man levererade det svenskarna ville ha utan någon som helst ideologisk kompass eller ryggrad. Men vem skulle man nu kopiera? Socialdemokraterna? Ett 20% parti…. Sverigedemokraterna? Ett 20% parti….
Partiet befinner sig i en ideologisk spagat mellan liberalismen och konservatismen – den teknik man använt tidigare – att kopiera marknadsledaren fungerar extremt dåligt i en miljö där det bara finns minoriteter.
Så det är inte att förvåna det minsta att distrikten nu kräver resultat – alltså makt. Och det kravet riktar man mot partiet centralt. Och centralast av allt är partiledaren. Så trots att partiet förmodligen är det mest toppstyrda av alla svenska partier så är budskapet solklart från distrikten till partiledningen – GE OSS MAKT, ANNARS AVSÄTTER VI ER! För om karriärpolitikerna lokalt inte får det de kräver, varför ska då partistyrelsen sitta kvar?
Så AKB fick gå. Liksom hennes efterträdare kommer att få gå om inte partiet uppnår så pass stor %-andel av väljarkåren att karriärpolitikerna man nu försörjer kan sitta kvar.
Men hur ska partistyrelsen då göra? De nationalistiskt lagda väljarna går till SD. De moralkonservativa till KD. De liberala till C. Vad blir kvar? Jo, en besk smak av DÖd då man under fyra år faktiskt inte presterat ett jota ideologiskt arbete. Man har presenterat en strid stöm av förslag – inte på någon politisk grund utan på antaganden om att ”föreslå vad svenskarna förmodligen vill ha”…. Och det gör man på en politisk spelplan där det är trångt i den liberala fållan med ett töntliberalt parti (L), ett liberalt parti (C) och ett konservativt parti KD och ett nationalliberalt parti (SD).
Oavsett vilket av de man väljer att kopiera så innebär det att man måste vara bättre än originalet – det vill säga mer töntliberala än L, mer liberala än C, mer nationalistiska än SD och mer konservativa än KD. På samma gång…… Det är nog enklare att säga tulipanaros baklänges på 49 olika språk samtidigt än att ens försöka se hur en sådan politik skulle tes sig i verkligheten.
För verkligheten är som följer: framtidens politiska plan kommer att beståav ett vänster/vänsterliberalt block (S/MP/V), ett liberalt/liberalkonservativt (alliansen) block och ett liberalnationalistiskt parti (SD). Den som vill styra Sverige måste med andra ord ena två av de tre blocken.
Hur ska ett parti som redan i dag är i ideologisk spagat och som politisk metod väljer kopiering kunna överleva?
Det kan man inte…… Frågan är vilken väg man ska gå?
Slå ihop sig med KD och dumpa sitt liberala ben? Slå sig ihop med L och C och dumpa sitt konservativa nationalistiska ben? Man kan i alla fall INTE göra båda delarna. Och man kommer absolut inte lyckas med det om man bara ägnar sig åt kopiering.
Hittar inte partiet sin ideologiska nisch och börjar skapa politik utifrån den i denna nya politiska verklighet med tre block är nog valet 2022 partiets sista….. Handen på hjärtat så kan jag inte se att det är speciellt sannolikt att man orkar med det. Man gör det i alla fall definitivt inte till valet 2018.
Även om jag sett mig som allmänborgerlig mer än moderat så får jag erkänna att jag röstat på moderaterna i riksdagsvalet de flesta gångerna. Men som partiet ter sig i dag är det ingen förlust om de åker ur riksdagen 2022.
Arma land……
Shotguns.blogg 