Den svenska välfärden är utsatt för ett stresstest i dessa tider. Allt fler kräver allt mer av en resurs som sedan långt tidigare är anorektisk.
Låt oss börja med det anorektiska …
Politik är att vilja och att välja – vilja förändra och välja vilka resurser som ska användas var. Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad. Det är ett rätt korkat sätt att slippa diskutera det enkla faktum att alla inte kan få allt.
Att då kunna genomför politiska reformer bygger på att man har resurser. Resurser kan man skapa genom att dra in skatter eller att effektivisera. Den offentliga sektorn har därför över tid kommit att jämföras med industrin som normalt sett genererar ett överskott bestående av dels en vinst men även en rationaliseringsvinst. Man har blivit lite effektivare.
Problemen som uppstår är att det är svårare att rationalisera till exempel hur man torkar en dement i rumpan än hur man producerar en bil. Och det är den offentliga sektorns akilleshäl: den lånar sig sämre att effektiviseras utan man sänker nivån på vad man levererar. Där industrin effektiviserar försämrar den offentliga sektorn. Men man kallar det för samma sak.
Så för att skapa reformutrymme måste politiker dels skapa lite tillväxt (vilket vissa inte tycker om eftersom det betyder förbruka resurser) dels jaga pengar i den offentliga sektorn som därmed tvingas sänka sin output. Det är inte en slump att man politiskt sett försöker komma åt LSS – det är en vansinnigt dyr verksamhet där kostnaderna bara tycks öka och öka utan att resultatet av de ökade kostnaderna blir politiskt uppmärksammade. Så man tittar på industrin och kräver 2% effektiviseringsvinster varje år.
Låter inte så mycket kanske, men det är en ”ränta på ränta” effekt i det synsättet: över 10 år blir 2% lägre årliga anslag knappa 82% av det ursprungliga anslaget. Lägg sedan till inflation, ökade kostnader för lokaler, el, uppvärmning etc så äter man ur rätt mycket av anslagen. Den offentliga sektorn blir med andra ord anorektisk – förr eller senare.
Vill man kunna göra politiska reformer – och det vill man för att man vill bli omvald. Och politisk teori säger att man inte blir det utan ”reformer”. Ingen blir liksom vald för att avveckla eller dra ner……
Miljöpartiet är på en punkt väldigt ärliga och förutsägbara – de är de enda som erkänner att vi måste sänka vår levnadsstandard av hänsyn till miljön och av solidaritet. De inte bara säger det, de driver även den politiska linjen. Vilket förmodligen är det enda begripliga i det partiet.
Det roliga är hur det tolkas eller tas emot. Alla tycks tro att det innebär att vi ska få sänkta löner. Vilket genast tolkas mer som att alla andra ska få sänkta löner. Men det är rätt korkad slutsats eftersom politiker i Sverige har väldigt lite att säga till om vad gäller olika gruppers löner i Sverige.
Ok, säger man då. Då blir det mindre över eftersom att skatten då måste öka. Även om nu ganska många hävdar att Lafferkurvan är falsk eller borgerlig så vet alla politiker att dels är det svårt att dramatiskt höja skatterna (man blir inte omvald på att höja skatten för stora väljargrupper), dels att Lafferkurvan faktiskt fungerar. Fast man vill inte erkänna det.
Så det är inte heller där den sänkta levnadsstandarden ska genomföras.
Den sänkta levnadsstandarden kommer att ske genom att skattetrycket ligger kvar men välfärden minskar. Dvs vi får fortsatt betala ett av världens högsta skattetryck, men kommer att få betala mer och mer för saker vi i dag tar för givet att vi ska få via samhället.
Det kommer att blir som i USA – ett mycket glest skyddsnät och en mycket liten generell välfärd. Men med svenskt skattetryck. I snitt blir det då en sänkt levnadsstandard, fast konsekvenserna kommer inte att drabba befolkningen jämt. Det blir de med svagast politiska röst som kommer att drabbas hårdast: sjuka, äldre, handikappade, utsatta barn … De är mer beroende av den generella välfärden, och de har rätt svaga organisationer.
Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad, i synnerhet om man avvecklar den generella välfärden. För så länge avvecklingen inte i allt för hög grad drabbar stora inflytelserika grupper kan den ske relativt obemärkt.