Den senaste tidens förändringar av det svenska samhället och därmed politiska förvirring har gjort minst ett parti överflödigt – Liberalerna. Samt några andra rätt vilsna. Mest vilse är moderaterna som just nu inte vet vad man vill vara, än mindre kan vara.

Man vet ju vad man var – det ledande borgerliga skeppet, centrum för borgerligheten och edsvuren motståndare till vänstern. Var. Smaka på det ordet – VAR. Man är det nämligen inte längre……

SD har dykt upp på arenan och likt övriga partier i riksdagen så vägrar M se varför det dök upp. Det är mest fel att det dök upp, det borde inte ha dykt upp, det borde inte ens ha fått dyka upp. Än mindre växa sig så stort!

SD ”dök inte upp”, SD uppstod som ett svar på en misslyckad politik och en oförmåga att adressera de samhällsproblem människor ser i sin vardag. Jag behöver till skillnad mot de flesta andra inte se längre än till mig själv. Jag har varit borgerlig i hela mitt liv. Och är det fortfarande. Men jag röstar inte på vare sig M eller KD. Jag betraktar SD som ett gammaldags socialdemokratiskt parti och vänster är jag då absolut icke. Ergo: jag röstar på MED. Om man som M vägrar kalla en spade för en spade så får ni klara er utan min röst.

Jag skulle kunna rösta på KD för politiskt sett är KD och jag rätt nära varandra. Men jag väljer att avstå att rösta på KD även i EU-valet om några månader, inte för att jag inte delar KD’s syn på problemen i samhället utan för att den så kallade alliansen ännu inte tycks vara stendöd. För alliansen är för mig en dinosaurie som inte kan leva längre. KD skulle kunna funka, M är jag betydligt mer tveksam till och C/L finns inte på mätaren längre som borgerliga partier. Om en röst på KD är en röst på alliansen och därmed på M, C och L – så får det vara!

Men vad vill M? Och vad kan M bli?

SD snor röster från både M och S – vilket för många känns som en motsägelse. Men det är det inte. Man kan vara sosse och moralkonservativ. Man kan vara borgerlig och moralkonservativ. Och man kan – framförallt – vara emot en huvudlös invandring utan att vara nazist.

Givet att C nu tagit den neoliberala ledartröjan och därefter försvunnit in i den förvirrade neoliberala dimman där de försöker lajva motstånd mot nazismen i Weimarrepublikens sista dagar. Vilket är en ironi av rang med tanke på det partiets historia – nationalsocialisterna blev aldrig stora i Sverige på 30-talet, det behövdes inte för dåvarande bondeförbundet hade redan triangulerat nazisternas politik. Med C’s förflyttning försvann med andra ord MUFs tidigare neoliberala position.

Nu skulle man kunna bli ett traditionellt konservativt parti, men dels är arvet efter Reinfeldt för stort och dels är den positionen numera inmutad av KD. Att göra den högergiren skulle vara att kasta Reinfeldt-eran på soptippen. Och det vare sig kan man eller vill man göra – inte efter två vunna val. Därtill skulle det nog tvinga fram ett antal rätt obehagliga bondeoffer från Reinfeldt-falangen inom partiet. Som ett fint parti gör man då verkligen INTE personoffer. Även om det skulle behövas, men så gör man bara inte. För det är inte fint.

Så just nu är man ett ingenting – ett liberalt parti, men konservativt, men framförallt liberalt. Och fint. Med andra ord ett fint ingenting. Detta fina ”ingenting” symboliseras mest av hur partiet ser på en av sina mer framträdande opinionsbildare: Hanif Bali. En opinionsbildare av rang, och riksdagsledamot med stor genomslagskraft men som man helst inte vill ta i med tång. Det är som om partiet helst vill ha en mer väluppfostrad invandrare man kan visa upp. Snygg, prydlig, artig och inte alls lika vulgär och arbetarmässig som Hanif. Så att de välutbildade ( i alla fall i deras egna ögon) damerna på Öfvre Östermalm slapp förfasa sig över hans grova språk och svartmuskiga uppsyn. En fin och väluppfostrad invandrare, med slips. Ofarlig, menlös och framförallt tyst. I alla fall om han bryter allt för mycket. En tyst alibi-invandrare med andra ord.

Men nu är ju det där med SD som gjorde att lille Ulf inte fick bli statsminister…. Himla ofint. För se beblandas sig med SD vill man ju verkligen INTE! Vilket man i och för sig kan förstå givet att SD faktiskt är ett vänsterparti, men med moralkonservativ grundsyn. Det kan på sin höjd den där Sonesson i Vellinge, eller var det Sjöbo, få göra. Eller var det Staffanstorp? Det är långt bort från Stockholm i alla fall…. Men han borde man helst göra sig av med. Liksom den där hysteriska Heberlein. Kunde man verkligen inte ta in någon annan än den där hysteriska kvinnan i partiet?

Så vad ska M då vara? Om KD snodde den konservativa positionen dvs den högra moralkonservativa positionen, och SD den vänstra moralkonservativa positionen så är ju de moralkonservativa och därmed båda de konservativa positionerna tagna. KD tar de borgerligt konservativa och SD tar de konservativa inom vänstern.

I och med att C snodde neoliberalismen och lajvar politiskt motstånd i Weimarrepublikens sista dagar i hopp om att kunna skriva om historien så är Reinfeldts gamla position därmed approprierad. Trist bara att partiet i sin kader varit duktiga i att rensa ut konservativa sedan Reinfeldts dagar. Så att ens göra en högersväng blir svårt för att inte säga omöjligt – det finns ju inga konservativa kvar i partiets centrala kader. M är – och har i princip alltid varit – ett toppstyrt parti, än mer så under Reinfeldts dagar. Så den konservativa delen av ”liberalkonservativ” är rätt obefintlig utom i en eller annan kommun i förskingringen.

Nähä. Jaha. Vad finns då kvar av det en gång så stolta borgerliga skeppet? Ett vilset parti som blev snuvade på regeringsmakten och som inte vill smutsa ner fingrarna i den politiska verkligheten.

Desto längre man velar om vad man ska vara framöver så blir man bara mer och mer beroende av sådana som Sonesson, Heberlein och Bali för att ens ha ett uns av politiskt relevans. Därmed blir partiets rätt valhänta hantering av dessa personer rätt tydligt – man vill helst slippa dem, men eftersom de faktiskt ger partiet lite inflytande så kan man ju inte kasta ut dem. Men det är för sorgligt att man måste vara beroende av dem. När det finns fina, trevliga och sympatiska personer i partiet som gott kunde fått ta deras plats. Det trista är att de har absolut noll och inget av relevans att komma med i dagens Sverige.

Den position som däremot håller på att bli ledig på den politiska kartan är den som Liberalerna snart nog kommer att lämna tom: den småborgerligt liberala positionen. Grejen är bara att då lär man aldrig mer kunna bli annat än ett stödhjul till en konservativ regering, eller som i dag en socialdemokratiskt regering. Tiden som det ledande borgerliga partiet är då long gone. Fast den självbilden kommer man att extremt svårt att släppa. Sverige har förändrats i grunden, på mycket kort tid. De flesta partierna har inte hängt med, väljarna bara delvis. Så än kan man leva lite på gamla positioner, men den gamla positionens makt eroderar allt snabbare när samhällskontraktet allt mer ter sig brutet och problemformuleringarna måste anpassas.

Liberalernas ungdomsförbund vill tillåta nekrofili om man gett sitt tillstånd därtill medans man var vid liv. Det är ett närmast bottenlöst ironiskt infall sett till Liberalernas förlorade kamp som borde varna M för de liberala irrfärderna. Men det är vad som återstår om inte partiet snart hittar sin position. För Liberalerna är det numera mest en utdragen dödskamp som enbart tycks bygga på att man ska gå under med renast möjliga händer och samvete. För under ska man verkligen då gå…. Liberalerna tycks allt mer ha blivit en dödssekt som verkligen vill gå under så man kan visa hur moraliskt rena och obesudlade man varit av verkligheten.

Eller så har Alexander Bard rätt – snart kommer alla de gamla partierna att vara borta (eller omformade till oigenkännlighet) och ersatta av andra partier. Jag hoppas då verkligen det! För det här är rätt ovärdigt vuxna människor.