Alla vet att föreningar, företag, partier styrs av en styrelse. Högst i styrelsen är ordföranden – tätt följd av sekreteraren och kassören. Visst titlarna kan skilja lite till sin form och så men i stort sett så är det så det fungerar.
Detta vet alla om.
Styrelsen väljs i ett val, och det känns demokratiskt och bra. Men vem är det man får välja? Eller kan välja? Det bestämmer som regel en valberedning. Denne har till uppgift att ta fram kandidater till styrelsen. Och detta vet lite förre om, och de ser som regel inte konsekvenserna.
Valet av ordförande är med andra ord inte speciellt fritt, då valberedningen väljer vem som får väljas. Nu kan ett årsmöte (eller vad vi kallar mötet) välja någon som inte förts fram av valberedningen. Fast då kallar man det som regel för ”palatskupp” eller något ännu värre.
Valberedningens uppgift i den lokala scoutkåren eller bostadsrättsföreningen är som regel att hitta den medlemmen som ”inte säger nej”, men i ett parti är valberedningen den instans som balanserar de olika falangerna i ett parti. Och i någon mening styr partiets långsiktiga linje.
Detta borde alla veta om, långt ifrån alla vet det. För en del vet det väldigt mycket mer än andra…..
Den som gör partipolitisk karriär i något parti vet detta extremt väl, den som gör partipolitisk karriär inom socialdemokratin vet det extremt väl. För ingenstans finns det en mer uttalad maktposition i valberedningen än inom folkrörelserna. Där är valberedningarna extremt viktiga för det är där den egentliga kontrollen av partiet ligger. Det är där man håller rent, det är där man balanserar, det är där man gör vissa valbara och andra oväljbara.
Få kan denna funktion bättre än en karriärpolitiker från S.
Kombinera ovan med en dominerande storlek historiskt sett – socialdemokratin är Sveriges största parti sedan hedenhös och man får en maktapparat som är besatt av ”utnämningsmakten” eftersom man vet att man i utnämningen styr den verksamhet man utnämner någon till, liksom att valberedningen bestämmer vem som kan väljas inom partihierarkin.
Så regeringsmakten är värd mer än vad som man kan tro för vissa. Det är där man kan förlänas sin rättmätiga välbetalda post. Vilket gjort att S kunnat attrahera människor med maktambitioner. Som det heter ”vägen till makt går via handels eller folkrörelserna”. Den enda egentliga skillnaden där är att den tidigare kräver ett visst mått av intellektuell förmåga, den tidigare ett större mått av rövslickning.
Krasst sett borde det vara betydligt mer som i den lokala scoutkåren när talmannen gjorde sina sonderingar:
- Ett utfall på valnatten som inte gav ett klart besked, utöver det att en regering antingen måste ha stöd av S eller SD.
- En historiskt sett lång högkonjunktur som sannolikt bör mattas av eller övergå i en lågkonjunktur under mandatperioden.
- Ett samhällskontrakt som håller på att krackelera i vad det är överenskommit att det ska leverera.
Det borde få vem som helst att likt när valberedningen för fotbollsklubben ringer en torsdagskväll febrilt försöka hitta på någon realistiskt förklaring till varför man vare sig kan eller är kapabel till någon form av fysisk eller mental verksamhet utöver att rensa sin egen navel från navelludd.
Men nu är man karriärpolitiker. Och man är socialdemokratisk karriärpolitiker. Så man tycker det är helt ok att betala priset att ”tvingas utreda” lite nyliberala förslag med ett parti som närmast får ses som ett religiöst part som tror på nyliberalismen lett av en uppblåst karriärpolitiker som använder ordet ”jag” under en vecka ungefär lika ofta som en normal människa gör det under en livstid. Samt att utöver vad man sålt sig till i den processen förhandla om lite politiska offergåvor till ett kommunistiskt parti som knappast kommer att fälla regeringen bara för att få en borgerligt ledd regering.
Utnämningsmakten är intakt, ministerposterna säkrade (utom de man måste dela med sig av till ett parti drivet av nipprig existentiell ångest och alternativa idéer). Uppgörelsen kostade inte ens en enda ministerpost. Klart som korvspad varför socialdemokratin är nöjda!
Problemet är det lite mer långsiktiga och tråkiga. Verkligheten.
Den försvinner inte, och den uppför sig inte som man vill eftersom det man nu vill är en tulipanaros. Man ska införa marknadshyror, men inte införa marknadshyror. Man ska reformera LAS, men man ska inte reformera LAS. Man ska sänka skatten, men inte sänka skatten. Man ska …
Värst av allt är att väljarna i alldeles på tok för stor omfattning tycks rösta efter verkligheten och inte efter vad som är partistrategiskt lämpligt.
Allt tal om Sveriges undergång är rätt korkat i ärlighetens namn – Sverige som nation kommer knappast att försvinna eller implodera. Naturen liksom politiken hatar vakuum. Så nej – Sverige som nation kommer inte att försvinna.
Sveriges samhällskontrakt däremot är desto mer hotat men det är alls inte samma sak som nationen Sverige. Problemet för karriärpolitikern är att valberedningen för samhällskontraktet heter verkligheten.
Man brukar säga att politikerna har att ta ansvar för den förda politiken på valdagen, men folket får bära konsekvenserna av den förda politiken alla dagar. Rämnar samhällskontraktet blir snart nog utnämningsmakten meningslös. Den delen av demokratin lär det snart nog tvingas att hantera……
Shotguns.blogg 