Fördelningspolitik och levnadsstandard

Den svenska välfärden är utsatt för ett stresstest i dessa tider. Allt fler kräver allt mer av en resurs som sedan långt tidigare är anorektisk.

Låt oss börja med det anorektiska …

Politik är att vilja och att välja – vilja förändra och välja vilka resurser som ska användas var. Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad. Det är ett rätt korkat sätt att slippa diskutera det enkla faktum att alla inte kan få allt.

Att då kunna genomför politiska reformer bygger på att man har resurser. Resurser kan man skapa genom att dra in skatter eller att effektivisera. Den offentliga sektorn har därför över tid kommit att jämföras med industrin som normalt sett genererar ett överskott bestående av dels en vinst men även en rationaliseringsvinst. Man har blivit lite effektivare.

Problemen som uppstår är att det är svårare att rationalisera till exempel hur man torkar en dement i rumpan än hur man producerar en bil. Och det är den offentliga sektorns akilleshäl: den lånar sig sämre att effektiviseras utan man sänker nivån på vad man levererar. Där industrin effektiviserar försämrar den offentliga sektorn. Men man kallar det för samma sak.

Så för att skapa reformutrymme måste politiker dels skapa lite tillväxt (vilket vissa inte tycker om eftersom det betyder förbruka resurser) dels jaga pengar i den offentliga sektorn som därmed tvingas sänka sin output. Det är inte en slump att man politiskt sett försöker komma åt LSS – det är en vansinnigt dyr verksamhet där kostnaderna bara tycks öka och öka utan att resultatet av de ökade kostnaderna blir politiskt uppmärksammade. Så man tittar på industrin och kräver 2% effektiviseringsvinster varje år.

Låter inte så mycket kanske, men det är en ”ränta på ränta” effekt i det synsättet: över 10 år blir 2% lägre årliga anslag knappa 82% av det ursprungliga anslaget. Lägg sedan till inflation, ökade kostnader för lokaler, el, uppvärmning etc så äter man ur rätt mycket av anslagen. Den offentliga sektorn blir med andra ord anorektisk – förr eller senare.

Vill man kunna göra politiska reformer – och det vill man för att man vill bli omvald. Och politisk teori säger att man inte blir det utan ”reformer”. Ingen blir liksom vald för att avveckla eller dra ner……

Miljöpartiet är på en punkt väldigt ärliga och förutsägbara – de är de enda som erkänner att vi måste sänka vår levnadsstandard av hänsyn till miljön och av solidaritet. De inte bara säger det, de driver även den politiska linjen. Vilket förmodligen är det enda begripliga i det partiet.

Det roliga är hur det tolkas eller tas emot. Alla tycks tro att det innebär att vi ska få sänkta löner. Vilket genast tolkas mer som att alla andra ska få sänkta löner. Men det är rätt korkad slutsats eftersom politiker i Sverige har väldigt lite att säga till om vad gäller olika gruppers löner i Sverige.

Ok, säger man då. Då blir det mindre över eftersom att skatten då måste öka. Även om nu ganska många hävdar att Lafferkurvan är falsk eller borgerlig så vet alla politiker att dels är det svårt att dramatiskt höja skatterna (man blir inte omvald på att höja skatten för stora väljargrupper), dels att Lafferkurvan faktiskt fungerar. Fast man vill inte erkänna det.

Så det är inte heller där den sänkta levnadsstandarden ska genomföras.

Den sänkta levnadsstandarden kommer att ske genom att skattetrycket ligger kvar men välfärden minskar. Dvs vi får fortsatt betala ett av världens högsta skattetryck, men kommer att få betala mer och mer för saker vi i dag tar för givet att vi ska få via samhället.

Det kommer att blir som i USA – ett mycket glest skyddsnät och en mycket liten generell välfärd. Men med svenskt skattetryck. I snitt blir det då en sänkt levnadsstandard, fast konsekvenserna kommer inte att drabba befolkningen jämt. Det blir de med svagast politiska röst som kommer att drabbas hårdast: sjuka, äldre, handikappade, utsatta barn … De är mer beroende av den generella välfärden, och de har rätt svaga organisationer.

Det där med ”att inte ställa grupp mot grupp” är politiska rökridåer eftersom det är exakt vad politik handlar om: att välja vem som får vad, i synnerhet om man avvecklar den generella välfärden. För så länge avvecklingen inte i allt för hög grad drabbar stora inflytelserika grupper kan den ske relativt obemärkt.

För er som inte förstår hur det kunde gå så här i regeringsbildningen…..

Alla vet att föreningar, företag, partier styrs av en styrelse. Högst i styrelsen är ordföranden – tätt följd av sekreteraren och kassören. Visst titlarna kan skilja lite till sin form och så men i stort sett så är det så det fungerar.
 
Detta vet alla om.
 
Styrelsen väljs i ett val, och det känns demokratiskt och bra. Men vem är det man får välja? Eller kan välja? Det bestämmer som regel en valberedning. Denne har till uppgift att ta fram kandidater till styrelsen. Och detta vet lite förre om, och de ser som regel inte konsekvenserna.
 
Valet av ordförande är med andra ord inte speciellt fritt, då valberedningen väljer vem som får väljas. Nu kan ett årsmöte (eller vad vi kallar mötet) välja någon som inte förts fram av valberedningen. Fast då kallar man det som regel för ”palatskupp” eller något ännu värre.
 
Valberedningens uppgift i den lokala scoutkåren eller bostadsrättsföreningen är som regel att hitta den medlemmen som ”inte säger nej”, men i ett parti är valberedningen den instans som balanserar de olika falangerna i ett parti. Och i någon mening styr partiets långsiktiga linje.
 
Detta borde alla veta om, långt ifrån alla vet det. För en del vet det väldigt mycket mer än andra…..
 
Den som gör partipolitisk karriär i något parti vet detta extremt väl, den som gör partipolitisk karriär inom socialdemokratin vet det extremt väl. För ingenstans finns det en mer uttalad maktposition i valberedningen än inom folkrörelserna. Där är valberedningarna extremt viktiga för det är där den egentliga kontrollen av partiet ligger. Det är där man håller rent, det är där man balanserar, det är där man gör vissa valbara och andra oväljbara.
 
Få kan denna funktion bättre än en karriärpolitiker från S.
Kombinera ovan med en dominerande storlek historiskt sett – socialdemokratin är Sveriges största parti sedan hedenhös och man får en maktapparat som är besatt av ”utnämningsmakten” eftersom man vet att man i utnämningen styr den verksamhet man utnämner någon till, liksom att valberedningen bestämmer vem som kan väljas inom partihierarkin.
 
Så regeringsmakten är värd mer än vad som man kan tro för vissa. Det är där man kan förlänas sin rättmätiga välbetalda post. Vilket gjort att S kunnat attrahera människor med maktambitioner. Som det heter ”vägen till makt går via handels eller folkrörelserna”. Den enda egentliga skillnaden där är att den tidigare kräver ett visst mått av intellektuell förmåga, den tidigare ett större mått av rövslickning.
 
Krasst sett borde det vara betydligt mer som i den lokala scoutkåren när talmannen gjorde sina sonderingar:
 
  • Ett utfall på valnatten som inte gav ett klart besked, utöver det att en regering antingen måste ha stöd av S eller SD.
  • En historiskt sett lång högkonjunktur som sannolikt bör mattas av eller övergå i en lågkonjunktur under mandatperioden.
  • Ett samhällskontrakt som håller på att krackelera i vad det är överenskommit att det ska leverera.

Det borde få vem som helst att likt när valberedningen för fotbollsklubben ringer en torsdagskväll febrilt försöka hitta på någon realistiskt förklaring till varför man vare sig kan eller är kapabel till någon form av fysisk eller mental verksamhet utöver att rensa sin egen navel från navelludd.

 
Men nu är man karriärpolitiker. Och man är socialdemokratisk karriärpolitiker. Så man tycker det är helt ok att betala priset att ”tvingas utreda” lite nyliberala förslag med ett parti som närmast får ses som ett religiöst part som tror på nyliberalismen lett av en uppblåst karriärpolitiker som använder ordet ”jag” under en vecka ungefär lika ofta som en normal människa gör det under en livstid. Samt att utöver vad man sålt sig till i den processen förhandla om lite politiska offergåvor till ett kommunistiskt parti som knappast kommer att fälla regeringen bara för att få en borgerligt ledd regering.
 
Utnämningsmakten är intakt, ministerposterna säkrade (utom de man måste dela med sig av till ett parti drivet av nipprig existentiell ångest och alternativa idéer). Uppgörelsen kostade inte ens en enda ministerpost. Klart som korvspad varför socialdemokratin är nöjda!
 
Problemet är det lite mer långsiktiga och tråkiga. Verkligheten.
Den försvinner inte, och den uppför sig inte som man vill eftersom det man nu vill är en tulipanaros. Man ska införa marknadshyror, men inte införa marknadshyror. Man ska reformera LAS, men man ska inte reformera LAS. Man ska sänka skatten, men inte sänka skatten. Man ska …
 
Värst av allt är att väljarna i alldeles på tok för stor omfattning tycks rösta efter verkligheten och inte efter vad som är partistrategiskt lämpligt.
 
Allt tal om Sveriges undergång är rätt korkat i ärlighetens namn – Sverige som nation kommer knappast att försvinna eller implodera. Naturen liksom politiken hatar vakuum. Så nej – Sverige som nation kommer inte att försvinna.
 
Sveriges samhällskontrakt däremot är desto mer hotat men det är alls inte samma sak som nationen Sverige. Problemet för karriärpolitikern är att valberedningen för samhällskontraktet heter verkligheten.
 
Man brukar säga att politikerna har att ta ansvar för den förda politiken på valdagen, men folket får bära konsekvenserna av den förda politiken alla dagar. Rämnar samhällskontraktet blir snart nog utnämningsmakten meningslös. Den delen av demokratin lär det snart nog tvingas att hantera……